Kuriosa
 

Lester Bangs (död legendarisk rockjournalist): Så du har försökt skriva er historik på egen hand?

Kaggen (levande rockhjälte): Först på svenska och sen på engelska men det funkade inte. På svenska blev det för långt och detaljerat, ibland som värsta billigaste romanutkastet och på engelska blev det för pretentiöst, ”the official history of Kylans Rockorkester” typ, och det finns ju inte EN HISTORIA liksom, det finns ju bara en massa enskilda historier, från de som var med och vill berätta.

Lester: Så därför har du kallat hit mig från de döda för att jag ska intervjua dig om din historia om er. Men varför?

Kaggen: Du är proffs. Du kan stoppa mig när jag blir för långrandig. Dessutom gillade jag porträttet av dig i Almost Famous.

Lester (upprört) : Men de framställde mig ju som den värsta socialt handikappade musiknörden. Inte som en drickande och drogande cool snubbe.

Kaggen: Just det.

Lester: Och här ska jag ta av min eviga tid för att hindra dig från att bli för tjatig. Det är inte möjligt!

Kaggen: På internet är allt möjligt.

Lester: Jag som ska prata med Jimi, Janis, Brian och den där nye som kom för ett tag sen, eh..?

Kaggen: Entwistle, han från the Who?

Lester: Ja, John, the ox. Han ska träffa deras trummis igen, Keith Moon. Han dog redan 1978.

Kaggen: Det var då vi började.

Lester: Jaså?

Kaggen: I februari 1978. Jag och Kylan bestämde oss för att bilda ett band tillsammans med Thomas Hellström och Torsten Ydén.

Lester: Varför bildar man ett band?

Kaggen: För att göra det lite roligare för en själv. Men kanske också för andra som kan lyssna, dansa och ha kul. Jag och Kylan hade lekt lite med teaterimprovisationer där Thomas spelat gitarr. Men vi kände att vi ville gå vidare med musiken.

Lester: Det här var i Umeå har jag förstått. Långt upp i norra Sverige. Kom ni alla därifrån?

Kaggen: Nej, jag och Thomas kom från Örnsköldsvikstrakten och hade gått gymnasiet tillsammans. Nu läste vi på Umeå universitet. Robert ”Kylan” Larsson kom från Hudiksvall och gick på dåvarande Socialhögskolan. Totte som Kylan kände, var från Norrköping och läste på Lärarhögskolan. Vi var alla födda 1956, samma år som Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson.

Lester: De namnen säger mig ingenting. Varför kallades han Kylan?

Kaggen: Han tog det namnet efter sin favoritkusk Bengt ”Kylan” Berg när han låg i lumpen på ett travtokigt kompani. Där låg också Rolle Zackrisson som jag kände. Via honom kom jag och Kylan i kontakt med varandra.

Lester: Vann den här Kylan några lopp?

Kaggen: Bara när de andra körde bort sig. Han la ner sin tränarverksamhet för ett antal år sedan p g a bristande framgångar.

Lester: Ungefär som ni då, ha, ha, ha. Parallellen är ju given.

Kaggen (surt): Nu tycker jag inte att du är professionell Lester.

Lester: Okej, varför kallas du Kaggen?

Kaggen (fortfarande sur): Det säger jag inte.

Lester (för att lätta på stämningen): Det verkar ju som att vi ramlat in i en intervju om ert band i alla fall. Men nu gör vi det på riktigt. Vi skippar de här ”Kaggen” och ”Lester”, det blir så tjatigt. Istället gör vi så att jag är kursiv och oftast med frågetecken och du är som vanligt. Kan vi göra så?

Kaggen: OK.

Du, Thomas, Kylan och Totte var alla gitarrister. Du och Kylan sjöng och skrev låtar. Varifrån hämtade ni de andra?

Jag visste att Lasse Uhlin som var den bästa bluesgitarristen i Örnsköldsvik också bodde i Umeå och läste engelska på universitet. Vi var lite bekanta sen Ö-vikstiden så jag ringde upp honom och frågade om han ville vara med. Tvärt emot vad jag väntat mig så ville han vara med. Han tipsade också om Gunnar Sandström som tänkbar trummis. Gunnar var egentligen ingen trummis men en multimusiker. Om han hade ett trumset så skulle han säkert kunna spela trodde Lasse. Gunnar och Lasse var lite äldre än oss andra. Gunnar var född 1952 och Lasse 1953. De hade känt varandra sen tretton- fjortonårs åldern och spelat tillsammans i olika band, bl a Gånge Rolf som var ett legendariskt Ö-viksgäng. Gunnar var den ende som inte studerade. Han jobbade som underskötare på sjukhuset.

Då hade ni fem gitarrister och en trummis, men inget trumset, hur löste ni det?

Kylan ägnade sig åt enbart sång. Men han snodde gärna åt sig en gitarr på scen om han kunde och spelade entonssolon bakom ryggen med full dist. Han var den ende av oss som kunde spela bakom ryggen. På sätt och vis var han den bäste gitarristen. Thomas erbjöd sig bli bassist. Han hade fingrat på det instrumentet tidigare i ett tidigare band där vi båda hade varit med och med Lasse i bandet så ville han inte bli sologitarrist.
Totte fixade replokal i lärarhögskolans aula. Där fanns ett slitet trumset med bastrumma, virvel, hi-hat och en ridecymbal som Gunnar spelade på. Jag och Kylan köpte en gammal Selmer sångförstärkare på avbetalning med begagnade Hagström-lådor till. Gunnar hade två mikrofoner som vi kunde använda till sång. Thomas lånade en Fender jazzbas med tillhörande Fender bassmananläggning. Jag, Totte och Lasse hade egna gitarrer och förstärkare. När repen var över stuvade vi in grejorna i ett utrymme bakom scenen och drog ett skynke över. Vem som helst hade kunnat gå in i ett obevakat ögonblick och sno med sig en gitarrförstärkare, men inget hände.

Ibland får jag för mig att jag jobbade på ”Guitar Player” och inte på Creem Magazine. Vad hade ni för gitarrer och förstärkare?

Lasse hade en röd Hagström Swede med en Gibson Firebirdmick i stalläget och en förskräckligt tung, hög och mot toppen avsmalnande Hagströmcombo utan handtag. Jag vet inte vad modellen heter men den var en mardröm att bära. Jag tror att Totte hade en Ibanez Les Paul när vi började och en italiensk förstärkare som hette Davioli. Jag hade en Fender Telecaster Custom från 1972 och en 25 W Traynorförstärkare. Senare när vi bestämde oss för att satsa så bytte jag och Totte till Music Man förstärkare, 2x12-combos som var populära då. Min var på 65W och hans på 130W. De hade vi under hela Kylans tiden. Totte skaffade sig en jättefin Fender Stratocaster från 1963. Jag bytte till mig en träfärgad 70-tals tele av Lasse som tog min custom, det var på försommaren 1978. Senare satte jag in en Seymour Duncan-mick och fick ett jättebra ljud. Skaffade sedan också en strata från 1963 och en 12-strängad Rickenbackerplanka. Lasses gitarrer och förstärkare skulle kräva en särskild intervju för att redas ut men han höll sig till Fenders strator och telecasters. På slutet hade han en svart strata från 1956 och en Fender Esquire från 1963 som han körde genom en Twin Reverb med Philips-högtalare. Bandet invetserade i en kortskalig Rickenbackerbas till Thomas men senare köpte han en svart Fender jazzbas från mitten av 70-talet. Jättebra men jättetung.

Vad började ni med för låtar?

Tanken var att vi skulle köra direktöversättningar av blueslåtar och spela dem i punkversioner. Men med Lasse och Gunnar i bandet blev musiken mer genuin än så. Kylans översättning av Hoochie Coochie Man är talande för ambitionen: ”Den gipsade kvinnan sa till morsan (the gypsy woman told my mother), innan jag blev född (before I was born), du kommer att få en pojke (you got a boychild coming), han blir pistolens son” (he´s gonna be a son of a gun), o s v. Jag försökte översätta Honky Tonk Women på liknande sätt. Men vi hade redan från början en samling låtar som hängde med länge. Tunga blueslåten ”Till en nattkamrat”, ”Killarnas fantom”, ”Rut 66” som skulle pensioneras (Route 66), vår version av ”Cecilia Lind” i punktappning, ”Frihetsblues” (Dust My Broom) och ”På din fela gul och blå” som var en satir om inställningen till rockmusik inom delar av den dåtida musikrörelsen.

Varför har ni inte lagt ut era texter på hemsidan? Det finns dom som menar att dom var bra.

Hmm. Det kanske blir så.

Det börjar bli förfärligt långrandigt det här. När började det hända saker?

Nu gör du ditt jobb, Lester.

Cut the crap! Svara på frågan.

Vi debuterade på Öviks Folkets Park sent under våren 1978, på nån slags ungdomsdans. Sen hade vi några spelningar för studenter i Umeå på utsparkar och sånt. När vi spelade på Socialhögskolans utspark gjorde vi vår första dundersuccé. Det kändes också som att ”går det inte bra den här gången så ger vi upp”. Att det gick så bra berodde delvis på att vi hade en massa kompisar i publiken som lovat dansa hur illa det än lät och de ryckte med sig de andra. Men jag tror att det lät rätt OK också. Mycket energi. Efter den spelningen tror jag att det började pratas lite om oss i stan, vi blev något av ett kultband.

Sen blev det att sikta på krogen Krogen på Ålidhem, förstår jag?

Vägen dit gick genom flera spelningar, ofta för studenter i olika sammanhang. Krogen var ett fantastiskt musikställe i Umeå på den tiden. Varje tisdag hade man levande musik med artister från hela Sverige. De bästa banden och trubadurerna spelade där, ofta hörde grupperna hemma inom den s k progressiva musikrörelsen. På Krogen såg jag bl a Nynningen, Eldkvarn, Roffe Wikström, Ensamma Hjärtan, Rekyl, Arbete och Fritid, Lasse Tenander, Monica Thörnell, Wasa Express, Imperiet och många fler. Ibland fick också lokala band spela och om man lyckades då så räknades man till de etablerade banden i stan. Vi spelade där i februari 1979, gjorde omedelbar succé och fick lysande recensioner i båda lokaltidningarna. Efter det var vi ett känt band i Umeå.

Men ni ville inte vara kända bara i Umeå?

Nej, vi satsade på att ”slå igenom”. Spela in skivor och bli stora. Slå världen med häpnad. Vi gjorde det vanliga, spelade in en demo och tog kontakt med skivbolag. Våren 1979 spelade vi in vår första seriösa demo på studio Tonkontroll i Örnsköldsvik som ägdes av Lasse Dahlqvist, en gammal kompis till Lasse Uhlin. Andreij Poniatowski, en polsk ljudtekniker, skötte själva inspelningen och lyckades förmå det statliga polska skivbolaget Tonpress att trycka upp en singel med två av våra låtar som 1980 gavs ut i Polen i 40 000 ex. Det var ”Frihetsblues” på ena sidan och ”Killarnas fantom” på den andra. De andra låtarna på demon var ”Till en nattkamrat”, ”Sent på 70-talet” och ”Inte bara vi”. Vi skickade runt dem till en rad skivbolag och fick en rad artiga svar om att de inte var intresserade. Bara Janne Hansson som hade skivbolaget Alternativ hörde av sig och frågade efter mer material. Vi skickade ner mer låtar, replokalsinspelade, men inget hände. Alternativ hade annars varit ett bra alternativ, där fanns på den tiden både Kjell Höglund och Roffe Wikström.

Hände det nåt annat viktigt den här tiden?

Ledande fråga, Lester. Du har läst på. Snyltat på mitt KRO-arkiv och förberett dig där ovanifrån. ”Prata med Jimi och Janis” jo jo. Du tänker naturligtvis på ångbåten Thomée?

Mmmm (rodnande).

Pelle Henricsson var ju en gammal bekant och kompis till oss som kom från Örnsköldsvik. Han hade sett ett par spelningar som vi gjort där och trummis som han var, inte kunnat hålla sig från att hoppa in och avlösa Gunnar på några låtar. Pelle bodde vid den här tiden i Krokom utanför Östersund och arbetade på en skivaffär i stan. Han fixade ett gig för oss på den nyligen restaurerade ångbåten Thomée. En musikkryssning på Storsjön med Kylans Rockorkester i juni 1979. Det blev en toppenspelning med fantastiskt vackert väder och en hel del folk där vi kryssade ut på Storsjön under en lördagseftermiddag. Vi bodde ute hos Pelle och hans dåvarande flickvän Malin i Krokom och jag vet inte hur förhandlingarna gick, de sköttes mellan Pelle och Gunnar. Men senare under sommaren fick jag veta att Pelle och Malin skulle flytta till Umeå och att Pelle skulle börja spela trummor med oss. Gunnar skulle byta till elpiano och saxofon, multimusiker som han var.

Vad vann ni med Pelle?

Vi vann kraft och tyngd men samtidigt hade Gunnar ett simpelt spelsätt med ett mycket effektivt driv som vi tappade något av. Musiken blev tyngre men vi tappade lite fart. Det tog ett tag innan vi fick till det där. Men med tiden blev Pelle och Thomas en fantastisk och unik rytmsektion, enligt min mening. Och vi var som bäst när de två var samspelta.

Pelle var också väldigt driven med att fixa spelningar och ville att vi skulle bli nåt. Rätt snart så hade han genom sina kontakter fixat ett skivkontrakt för oss med Manifest i Luleå. Och det var precis där som åtminstone jag ville ligga. Manifest var musikrörelsens norrländska skivbolag och hade gett ut skivor med Anton Swedbergs Swänggäng, Norrbottens Järn, Kornet, Rekyl m fl. Att få vara på samma skivbolag som de grupperna kändes väldigt hedrande.

Och då började ni ge ut skivor?

Vår första singel gavs ut våren 1980. Det var ”Ölrusig rock´n roll artist” på ena sidan och ”På din fela gul och blå” på den andra. Vi spelade in den hos Per Sörlin som då hade Studio Tonteknik på Sofiehemsvägen i Umeå. Han hade en 16-kanalsbandspelare men det hjälpte inte. Ljudet blev inte bra. Kanske berodde det också på hur vi spelade. Singeln följdes upp med en LP som började spelas in den 1 maj 1980.

Men innan dess så hade det hänt en del i bandet, va?

Vi hade lyckats greja en spelning på Mariahissen i Stockholm där vi uppträdde tillsammans med Eldkvarn en fredag i december 1979. Vi gjorde stor succé den kvällen och allt kändes uppåt när vi vände hemåt. Synd bara att ingen av huvudstadens ledande recensenter besökte stället och skrev nåt om det. Men när vi kom tillbaka så förklarade Gunnar att han ville sluta i bandet. Han tycket inte att pianot passade i vår musik. Det var ett hårt slag för Gunnar kändes verkligen som en genuin medlem. Han gick inte heller att övertala så en bit in på 1980 sålde han sitt Wurlitzer piano och köpte en begagnad motorcykel.
En bit in på nya året fick också Lasse Uhlin allvarliga ledbesvär i armen och tvingades vila från allt vad gitarrspelande hette. Men vi hade tur och fick tag på Pelle Robertsson som vikarie. Pelle räknades som en av de skickligaste gitarristerna i Umeå och gjorde bra ifrån sig hos oss, men han saknade Lasses djupa bluesspel som betydde så mycket för vårt sound. Det hindrade oss ändå inte från att göra en bejublad debut i Luleå sporthall i april 1980. I Norrbotten fanns nåt som hette 7:e aprilrörelsen som arbetade för fler ungdomsjobb till länet. De hade varje år en manifestation den 7:e april som avslutades med en stor musikfest på Sporthallen. Det var säkert ett par tusen i publiken och förutom oss så spelade de bästa norrbottensbanden och Lasse Tennander från Stockholm. Efter det spelade vi många gånger i Luleå, oftast på Kåren men också på sommarfesterna på Gulzaudden, alltid med en bra och hängiven publik. Pelle Robertsson var med om att ro den debuten i land, tillsynes iskall och oberörd av den stora publiken.

Hur gick det med LP:n då?

Då var Lasse tillbaka och vi jobbade med den under helgerna i maj hos Pär Sörlin i Studio Tonteknik, vi gjorde också om en del grejer under sommaren och den kom ut i oktober 1980. Den hette Välfärdsblues och på den fanns en del låtar som kom att följa oss genom åren. ”Om jag vore” och ”Det kliar” blev stora live-favoriter. ”Så radikal” handlade om den påklistrade studentradikalismen hos vissa och blev också ett pålitligt livenummer, liksom ”Lurad” för en tid, den hade bra fart. Där fanns också bluesen ”Till en nattkamrat”, ”Inte bara vi” och ”Sent på 70-talet” som hängt med från första demon. Men ”Sent på 70-talet” tappade kraft när det blev 80-tal, den var ju bara av titeln dödsdömd för det nya decenniet. Synd på en bra låt men den kändes inte längre kul att spela. Titellåten ”Välfärdsblues” lyfte aldrig på skivan, nyinspelningen av ”Ölrusig rock´n roll artist” kändes också seg. ”Kärlekssång” liksom ”Inte bara vi” kom några år för sent för att passa tidens strömningar. Skivan sålde hur som helst bra i Umeå och även i Luleå. Jag tror att den spelade in sina kostnader. Men den innebar inget lyft. Recensionerna var ljumma, för att inte säga njugga. Tiderna var på väg att förändras och vi verkade komma från den gamla ”proggtiden”. Själva kände vi mest att den energi som vi brukade ha live inte hade trängt ner i vinylspåren.

Turnerade ni för plattan?

Vi var ju fortfarande amatörer och fixade våra spelningar själva. Kanske trodde vi att det skulle fixa sig av sig självt, att arrangörer skulle börja ringa från när och fjärran bara för att vi hade en LP ute. Vi hade knappt några gigs hösten vi släppte plattan. Det var bara de vanliga platserna vi spelade på, krogen Krogen i Umeå, Örnsköldsvik, Luleå och ett par spelningar i inlandet, Storuman och Sorsele. Där hade vi inte varit förutseende.

Men efter jul började det hända saker. Då hade vi en massa spelningar och blev på nåt vis nästan halvprofessionella, en kanonspelning på V-dalapuben i Uppsala finns inspelad i sin helhet med ett enormt bifall från publiken. Men den stora grejen var vår medverkan i TV-programmet AB svensk rock i mars.

Kan du berätta om det programmet?

AB svensk rock var något så ovanligt som en satsning på levande svensk rock i direktsändning på fredagskvällar. Det här var en stor grej när det bara fanns två TV-kanaler. TV sände från Bal Palais i Stockholm och varje kväll delade två grupper på sändningstiden som var en timme. Man hade en redaktion som skulle försöka fånga upp grupper som var på gång och de skulle komma från olika delar av landet. För den här serien tog TV sitt public service ansvar på allvar. Det var inte bara de vanligaste artisterna från de kommersiella skivbolagen i Stockholm som fick uppträda. Det var snack om att vi skulle dela kvällen med Ebba Grön men de backade ur av nån anledning jag inte känner till. Istället spelade vi efter Diestinct från Sundsvall. Vi gjorde en toppenspelning där vi lyckades få fram allt som var bra med Kylans Rockorkester. Kylan var i toppform med distinkt mellansnack, bra låtar med glänsande gitarrsolon av Lasse Uhlin, bra drag i musiken och mycket energi som skylde över de musikaliska skavankerna. Precis som det ska vara med levande rock. Vi hade turen att komma med även när programserien reprissändes sommaren 1981 och kunde fixa jättemånga spelningar på det framträdandet. Det var typ ”Sesam – öpnna dig”. Man ringde till en arrangör, sa vilka vi var och möttes av en frågande tystnad i luren. Sen sa man de förlösande orden”vi har varit med i TV” och möttes genast av ett intresserat ”jaha?”.

Den våren spelade ni också in er andra singel?

Alldeles i början av juni spelade vi in ”I Lycksele finns ingen hundpsykolog” med ”Tip top” på andra sidan. Ännu en gång anlitade vi Per Sörlins Tonteknik men den här gången drog vi fram alla instrumenten i studiorummet och hängde upp distansmickar för att få med ett levande rumsljud. Sång och gitarrsolon las på i efterhand. Eftersom ljuden från instrumenten läckte ihop var alla tvungna att spela helt rätt för att en version skulle kunna väljas. Jag tror att vi fick ta upp till 20-30 tagningar av varje låt innan vi fick versioner där allt stämde. Men vi blev väldigt nöjda med skivan. Jag hade skrivit och sjöng ”Tip top”, en slags flyttningslåt från den norra landsändan med ganska kryptisk text. Vi har ju växt upp med utflyttning och avfolkning. När vi repade in den ville jag få den att låta likt Springsteens ”Hungry Heart” som då var populär men vi fixade inte det stuket. Istället blev det en slags countryrocklåt som visade en ny sida av Kylans Rockorkesters musikalitet. ”I Lycksele finns ingen hundpsykolog” verkar ha blivit den låt vi är hågkomna för. Kylan skrev texten om Axel från Lycksele som tvingas avliva sin matvägrande jycke eftersom ingen hjälp finns att få, av nån hundpsykolog, allt medan man ”fyller fyllon och skickar pampar på kurser” för offentliga medel. Kylan som då bodde i Lycksele och trivdes milt sagt sisådär, skrev texten utifrån en debatt som rasade i ortspressen om behovet av en hundpsykolog i staden. Långt senare etablerade sig faktiskt en hundpsykolog i Lycksele men han flyttade senare sin praktik till Västerås tror jag. Så nu är man fortfarande utan hundpsykolog i Lyckseleom det inte kommit någon ny. Thomas skrev musiken och kom med en vidunderlig basgång, Pelle drev upp tempot och jag fyllde på med en ”skagitarr” i baktakt som var på modet då, Totte bidrog med en slide-gitarr på inspelningen och Lasse med ett verkligen rykande solo. Få band har öst mer än vad Kylans Rockorkester gjorde på inspelningen av hundpsykolog. En kul grej var att den blev utnämnd till ”Veckans singel” i Veckorevyn” när den släpptes på höstkanten.

Men innan hösten kom så hade ni bytt bassist?

Thomas Hellström var nyutexaminerad datavetare och beslöt att satsa på sin civila karriär medan vi andra bestämde oss för att bli musiker på heltid. Thomas sista spelning blev på en antidrogfestival i Tranås i juni och då hade vi redan spelat en gång med Torstein Olsen som blev hans ersättare. Vi bytte Norge mot Norge. Vår tidigare bassist tog jobb i Tromsö och vår nye bassist kom ursprungligen från Mo i Rana men hade bott i Umeå några år . Han var en kompis till oss i bandet. Torstein hade en framtoning lik Jaco Pastorius och var känd som en duktig musiker. Han var enormt ambitiös och lärde sig snabbt de låtar vi spelade live.

Hur var livet som proffsmusiker?

Ekonomiskt var det i bästa fall som ett halvtidsjobb. På den tiden kunde man leva på en halvtidslön om man inte hade så mycket fasta utgifter. Vi köpte en grön Merzedesbuss och gav oss av på turné till syd- och mellansverige. Vi spelade för musikföreningar, ungdomsgårdar och på studentställen. Vi hade sällan råd med hotell utan sov hos arrangörer eller på golvet i spellokalerna. Det var ett stort äventyr, udda och roligt.

Ni satte också igång med en ny skivinspelning den hösten?

Den stora grejen var att spela in uppföljaren till Välfärdsblues, den som skulle göra oss till ett etablerat nationellt band. Ett band som fick bra betalt och som kunde bo på hotell och vars skivor fanns hemma hos folk.

Och hur gick det?

Inte så bra som vi hade hoppats. Vi trodde att vi hittat den vinnande formeln för inspelning på Studio Tonteknik men av nån anledning som jag inte kommer ihåg gick vi ifrån den. Återigen föll vi tillbaka till hörlurar, trumbås och stark separation mellan instrumenten. Ofta fick Lasse spela alla gitarrer därför att vi trodde att det skulle bli bättre då. Skivan skulle heta Tango för enbenta, en titel som vi lånat från Sture Dahlströms roman som vi gillade. Titellåten blev inspelad men gavs aldrig ut. Det gjorde inte heller ”Livsfarlig kärlek”, ”Hem till min hund”, ”Tredje försöket”, ”Liv och Luft”, ”Du är dynamit”, ”Kroppens språk”, ”Söta flickor och starka män” eller ”Skelletballaden” som inte ens fick ett färdigt namn. Nu finns den tänkta LP:n bara som slaskmix på några enstaka kasettband. Vi tappade kreativiteten och självförtroendet nånstans i novemberdimmorna den där hösten. Till slut röstade vi om att slutföra en LP eller ge ut det bästa på en maxi-EP, ett format som var på modet då. Vi var oeniga men förslaget om maxi-EP fick majoritet.

Hur kändes det?

Jag var ju för så det kändes som det bästa i den situationen, men så här i efterhand vet jag inte. Många av låtarna som vi skippade var inte alls så tokiga. Vi var kanske överdrivet kritiska. Men jag trodde starkt på maxi-EP:n och tyckte att vi hade en produkt som borde slå ner som en bomb i musiksverige. Öppningslåten ”I väntans tider” var en snabb poppig rocklåt som Torstein skrivit. Kylans text var i mina ögon suverän och handlade om det tomrum som så många upplevde, tror jag, när 70-talets vänstervåg ebbat ut och man väntade på nåt nytt, men på vad. Min egen ”För evigt fångad” som avslutade EP:n borde vara en given svensk rockklassiker som alla skulle känna till och kunna sjunga med i. Den blev vår avslutningslåt under resten av karriären. Däremellan låg två låtar som tydligt visade vad som var på gång och som skulle prägla det bedrövliga 80-talet då girigheten, själviskheten och ytligheten bredde ut sig. I ”Egofil” ironiserade Kylan över den nya individualisten som ivrigt påhejad av SAF:s annonskampanj skulle ”satsa på sig själv”, inte bry sig om andra, allra minst de sämst ställda och självklart rösta på moderaterna. ”Framtidsman” hade ett liknande tema om framtidens män som inte skylde några medel för att berika sig själva och detta upphöjdes till ett ideal.

Det här politiska käbblet bryr jag mig inte mycket i.

Det gjorde nog inga andra heller. Gjorde de det så surfade de nog redan på den individualistiska vågen. Det var bort med kollektivismen, fram för individualismen och ner med solidariteten i rask takt. Vi pekade på hur det skulle bli men många ville tydligen driva utvecklingen åt det hållet. Och på radion spelade man helst underhållningsmusik, inte musik som ville ifrågasätta och problematisera.

Jag somnar.

Vi fick några radiospelningar trots allt och Pelle blev intervjuad i P3:s ”Vågspel” när skivan släpptes i april 1982, men den gick ganska obemärkt förbi.

Varför la ni inte av?

Vi fick ändå en hel del positiv respons. Välvilliga recensioner i landsortspressen och en del roliga spelningar i slutet av våren. Vi spelade på Sandöfestivalen före Raj Montana band som var stora då. Py Bäckman lånade en tamburin av oss och vi kände att vi stod oss väl vid en jämförelse banden emellan. Vi spelade också på den jättelika gårdsfesten på Ålidhem i Umeå i samband med den årliga brännbollsturneringen som studentidrottsföreningen har. Det var c:a 1500 personer som trängdes mellan gårdarna i en jättetrevlig atmosfär. Vi hade vårt PA och det blev som en spontan och fri rockfestival. Senare hamnade festen i vanrykte av för mycket supande, förstörelse och ungdomsfylleri. När vi spelade där var det gången som festen blev så stor men det var bara kul. Då var det också klart att Gunnar skulle göra come back i bandet.

Skulle Gunnar göra come back?

Ja, Torstein hade tröttnat och tappat motivationen. Han var less och ville sluta. Proffsdrömmen var det också slut med. Våren 82 hade vi studerat, haft ströjobb, vikariat eller anlitat det sociala för att klara mat och hyra. Jag kommer inte ihåg vem som kom med idén att fråga Gunnar men han var med på noterna direkt. Han hade påbörjat sin psykologutbildning men kände för en sabbatstermin. Det var nog det roligaste som hände under hela vår tid i bandet, tycker jag. Gunnar har alltid känts som en ur-kro:are. Gunnar investerade i en Music Man-bas och tog sig namnet ”Funky-Gus” Sandström. Nära två meter lång och med ett elastiskt gitarrband var han en syn att skåda när han skickade basen upp och ner i takt med musiken. Med Gunnar i bandet orkade vi också ta nya tag för ett nytt halvår som proffsmusiker och inspelning av uppföljaren till Välfärdsblues.

Visst var det så att både Torstein och Torsten slutade i bandet?

Ja, båda gjorde sitt sista gig med Kylans Rockorkester den 27 juni 1982 på en folkfest i Bodens Folkets Park. Torsten skulle bli far den kommande hösten och alla samtyckte till att han satsade på det istället för att fara omkring som professionell men underbetald rock´n roll artist.

Hur fick ni stålar till ännu en LP?

Manifest hade fortfarande inte kånkat fast det gått utför sedan glansdagarna på 70-talet. Vi gjorde klart med dem om finansiering av en LP-inspelning.

Förändrades musiken med Gus som bassist?

Bassister äger alltid mycket av bandets själ. Med Thomas hade vi ett väldigt driv och många toner, med Torstein ett tyngre och mer riffbetonat basspel medan Gunnar gjorde enkla och effektiva basgångar som passade suveränt bra till Pelles trumspel. Musiken förändrades nog av andra orsaker.

Vilka då?

Det är svårt att säga men de första låtarna som prövades för vår andra LP var enkla och jordnära och doftade country. Sen hade delar av bandet börjat lyssna på Talking Heads så när Kylan kom med en låt som hette ”Dansmusik” blev det värsta funkarret av den, och en väldigt bra livelåt. Inspirerad av bl a de tidiga Prince-skivorna hade Lasse stöpt om sitt gitarrspel i riktning mot soul- och funky, vilket också drev på åt ett annat håll. Blandningarna öppnade för en väldigt experimentell atmosfär i studion och en inriktning mot spektakulära rytmarrangemang. Vi spelade in i augusti och september men lyckades inte fullborda skivan.

Vad hände hösten 1982?

Vi gav oss ut på vägarna igen. Första delen av hösten spelade vi i Norrland men den 15 november gav vi oss av på vår längsta sammanhållande turné. Vi gjorde 16 spelningar på 18 dagar i syd- och mellansverige vilket blev vårt turnerekord. Sen följde vi upp med Kiruna-Luleå-Sundsvall den 17 till 19:e december. Mycket vinterkörning. Vi spelade från Ystad till Kiruna den hösten.

Nu låter det som att du skryter. Det finns många som har spelat mycket mer.

Jag vet, men vad gör man inte för att verka lite road worrior ibland? Har du t ex försökt rulla igång en mersabuss på backen i 30 graders kyla när den inte klarat motlutet där vägen tar av från Malmberget till Kiruna? Bandet sitter i sovsäckar i kupén för att hålla värmen. Det är sent på kvällen och nästan ingen trafik. Jag skulle kunna sitta med och dra några såna stories på hotellrummet i den där sången som Tom Petty sjunger sist på live-dubbeln Pack up the Plantation: Live!

”Stories we could tell”. Man blir förbannat trött på de där historierna här uppe, får höra mer än nog av dem dag efter dag. Döda roadies som inte snackar om annat än att korsa den amerikanska kontinenten härs och tvärs, gång på gång, med mesta möjliga omöjliga avstånd. Ingen tid att käka annat än medhavd amfetamin som skivbolaget pröjsat. Hur gick det med er platta?

Vi tyckte att vi behövde några låtar till. De skrevs och spelades in i januari 1983 och mars kom skivan ut.

Det blev er andra LP som heter ”Snapshot”. Hur kände du för den?

Jag tror att vi alla var stolta över vad vi åstadkom på den plattan men den spretar åt många håll samtidigt. Där finns våra funkpåverkade låtar som i titellåten ”Snapshot”, ”Dansmusik” och ”Aldrig ensam igen”. Där finns låtar med egenartade rytmarrangemang som ”Elak ung man” och ”Värme och aptit”, rockabillyblues i ”Allt det jag gjort” och ett värsta rocköset i ”Dansade en dans”. På sidan två hade vi en episk rockballad som hette ”Lång, lång tid” och vår ”Kroppens språk”, vår djupdykning i sensualism. Den sista var en kvarleva från de sessions som hölls för Tango för enbenta och kompletterades med ett saxofonsolo av Mats Mårell. Han blev senare kapellmästare i TV:s Så ska det låta. Mats gjorde ett bra jobb men vi borde ha satsat på den första versionen med sologitarr av Torsten Ydén, det var mera oss. Men vi ville ha variation och vara nyskapande. Komma ifrån stämpeln av bluesrockande gitarrband. Vi använde också synthar som Gus spelade. Som helhet drog plattan åt för många håll och saknade riktning. Men den visade ett band som var kapabelt att spela bra i många olika stilar. LP:n speglade också hur det var i bandet den här tiden. Vi drog åt olika håll, hade olika viljor och saknade ett enhetligt fokus.

Hur togs den emot?

Den fick uppskattande recesioner i Aftonbladet och Schlager, den ledande rocktidningen, men det räckte inte för att sälja. Snapshot sålde nästan ingenting trots att de som hörde skivan gillade den.

Hur tog ni det?

Det blev nog som att luften gick ur oss. Vi hade haft förhoppningar om en framgång eftersom vi spelat mycket under hösten och trodde att det fanns ett sug efter ny musik från oss. Vi hade inte heller mäktat med att lägga upp en ny turné till skivsläppet utan gjorde ströspelningar runt om i norrland under våren och sommaren. Bra spelningar för mycket folk men det hjälpte inte upp skivförsäljningen.

Och när hösten kom…?

Då tog vi en lång paus för att komma ifatt oss själva och de delarna av våra liv som fanns utanför musiken. Vi insåg att drömmen om ett liv som professionell rockmusiker inte skulle förverkligas så det gällde att försöka hitta andra försörjningsmöjligheter.

Men Kylans dog inte bara bort där i höstrusket?

Nej, nångång i början av 1984 bestämde vi oss för att lägga av med Kylans men att göra det med en hejdundrande avskedskonsert. Kylan hade flyttat till Gävle och det kändes tungrott att hålla igång bandet. Vi tog bara några enstaka spelningar den våren och koncentrerade oss istället på den kommande avskedskonserten. Vi fick klart med krogen Krogen på Ålidhem om en spelning i maj och det kändes som det rätta stället. Det var där som vi slagit igenom i Umeå fem år tidigare. Paradoxalt nog innebar jobbet med avskedskonserten en nytändning. Vi repade varje måndag och fick tillbaka lusten att spela. Vi plockade fram låtar från hela vår tid som band och återupptäckte gammalt material som vi inte spelat på länge. Konserten blev också en stor framgång. Publikrekordet som Mikael Wiehe satt bara en vecka spräcktes och det kom över 600 personer. Vi spelade låtar som spände över hela vår karriär och sammanlagt lirade vi en bra bit över två timmar. Thomas Hellström kom upp och spelade bas på ”I Lycksele finns ingen hundpsykolog” och ”Om jag vore”, där också Pelle Robertsson rev av ett solo. Torstein Olsen gästspelade på ”I väntans tider”. Tyvärr kunde inte Totte Ydén vara med eftersom han flyttat till Flen där han jobbade som lärare och bildade ett bluesband. Vi fick ett varmt och gott gensvar från publiken och det kändes att vi varit en omtyckt grupp. Radion spelade in och delar av konserten sändes senare i P3. Det kunde inte slutat bättre.

Och då är den här intervjun också slut.

Det blev väl inte för långrandigt, va?

Vet inte, jag sov mest.

Det var inte speciellt professionellt, Lester.

Professionalismen är ett jordiskt uttryck som inte behövs inte där uppe. Där är det mest devisen från Warren Zevons gamla låt som gäller.

Vilken då?

”I´ll sleep when I´m dead”.

Det har ju hänt en massa efter avskedet 1984 också. Kan vi följa upp det senare?

Vet inte om jag är intresserad. Du kanske ska snacka med Nick Kent om det.

Jag hör av mig.

ZZZZZZZZZZZ